Särskilda observationsområden vid användning av däckmaterial

Även om användning av återvunnet däckmaterial har visat sig ha många positiva effekter så bör det alltid studeras vad som i materialet är bra eller inte i en tillämpning. Däckmaterial har främst fem identifierade observationsområden där eventuella osäkerheter eller risker undersöks för att avgöra om tillämpningen bör avstås eller om det är något som kan hanteras.

Zink

Zink tillsätts till ca 1,5 viktprocent vid tillverkningen av däck för att underlätta vulkaniseringen, dvs skapandet av tvärgående svavelbindningar mellan gummits långa kolkedjor. Just vulkaniseringen är nyckeln till att skapa gummits unika egenskaper, men gör också materialet kemiskt mycket stabilt. Zinktillsatsen är jämnt fördelad i materialet och migrerar initialt ut till omgivningen från nya brottytor. Det innebär att ett nedklippt material under 1-2 veckor kan släppa zink via förbipasserande vatten eller vid markkontakt. Genom tvättning av materialet kan zinklakningen minimeras. Zink är ett naturligt förekommande grundämne som sällan förekommer i fri form utan ofta som Zinkoxid.

Ett livsnödvändigt mineral

Enligt Livsmedelsverket är zink ”ett livsnödvändigt mineral. Det ingår i 100-tals enzymer i kroppen som påverkar omsättningen av proteiner, kolhydrater, fett, nukleinsyror och vissa vitaminer som till exempel vitamin A. Zink behövs även för immunsystemet.” Zink är enligt Naturvårdsverket ”ett näringsämne som behövs i små mängder för växter och djur, men allt för höga halter kan vara toxiska.” ”Allt för höga halter zink har visat sig vara skadligt för vattenlevande organismer och kan orsaka beteende- och reproduktionsstörningar”. ”Förbränning av biomassa för el- och värmeproduktion är i dag den enskilt största källan till zinkutsläpp till luft i Sverige. Massaindustrin står för de enskilt största utsläppen av zink till vatten, följt av mindre utsläpp från reningsverk.”

I ekosystemen är zink tillsammans med järn och mangan nödvändiga för att skapa klorofyll och extra viktiga i växters tillväxtfas. På land handlar zinkfrågan om att dels zink ska förekomma i rätt kemisk form för plantor att kunna tillgodogöra sig samt att mängden inte ska vara för stor (per tidsenhet). Svensk Däckåtervinning har initierat forskningsprojekt på detta område.

Inga problem med lakad zink

Zinkbrist hos växter är identifierat som ett problem bland odlare och zink förekommer ofta i näringslösningar inom jordbruk och växtodling. Svampmycel är sannolikt en viktig aktör i att bereda olika ämnen för växters rötter att ta upp och interaktionen mellan däckmaterial och mycel är därför av extra stort intresse. Tillgängliga studier visar idag inte på några problem med lakad zink från däckmaterial till mark varför användning där kan ske utan begränsning. Däremot rekommenderas djupare studier innan däckmaterial används i akvatisk miljö eftersom vattenlevande organismer kan vara känsliga för ämnet i vissa former.

Järn

Järn förekommeri naturen och används flitigt i mänskliga tillämpningar, ofta i legerad form. Järn är också ett essentiellt grundämne för levande organismer men ska inte överdoseras. Järn tas upp som observationsområde eftersom däckklipp med utstickande stålkord kan ge upphov till en rostning när det kommer i kontakt med syre och vatten. Järnoxiden kan vid släppning missfärga och även täppa till porer och öppningar. I ekosystemen är det viktigt med balans och däckklipp med långt utstickande stålkord undviks i tillämpningar där det finns en känslighet. Däck med kort utstickande kord lakar dock inte några problematiska mängder järn för de flesta tillämpningar på land och i vatten.

6PPD

En antiozonant, en organisk förening som förhindrar eller fördröjer skador orsakade av ozon, som tillsätts i däck för att öka åldringsbeständigheten. 6PPD har kort livslängd i fri form och är enligt EUs myndighet ECHA inte toxiskt i sig, men kan vid närvaro av större mängd ozon och UV-strålning omvandlas till 6PPD-quinone som misstänks vara skadligt för vissa vattenlevande djur. Mot denna bakgrund rekommenderas att däckmaterial, som ett försiktighetsmått, inte används när det finns risk för exponering av ozon och UV-strålning i kombination med mekanisk nötning.

PAH

Polycykliska Aromatiska Kolväteföreningar har konstaterats vara cancerogena över vissa koncentrationer. Detta gäller i synnerhet för de så kallade PAH8, dvs de farligaste formerna. PAH tillkommer t ex vid förkolning av kött eller grönsaker på grillen och därför ska kraftigt övergrillade delar skäras bort. I däck förekom PAH tidigare i de mjukgörande oljorna, HA-oljorna, som tillsatts för att öka våtgreppet, men sedan 2010 är dessa oljor förbjudna i däck. EU har reglerat innehållet av PAH8 i däck till maximalt 10 miljondelar (ppm) utifrån bedömningar av risker i arbetsmiljön i däckproduktionen, dvs innan materialet har vulkaniserats. Den färdiga produkten är stabil och det är mycket svårt att ens med kraftiga lösningsmedel extrahera kvarvarande PAHer som framförallt härstammar från den kimrök (det svarta) i däck, som tillsätts som bindemedel. Mätningar visar på ett PAH-innehåll om 1,6 - 8 ppm i återvunnet däckgummi och ECHA har satt 20 ppm som gräns för exponering från materialet i samband med lek och idrott på konstytor gjorda av materialet. I ekosystemen har PAHer möjlighet till bioackumulering, men utifrån naturlig förekomst, t ex från skogsbränder där det bildas kol och aska har det inte dragits slutsatser som pekar på problem.

1-3 ppm i känsliga områden

Naturvårdsverket har satt gränsvärden för PAH i mark till 1-3 ppm i särskilt känsliga områden och upp till 20 ppm i mindre känsliga områden. Lägre riktvärden finns för vatten, men det saknas normer för annat än vissa värden för dricksvatten. Lakning per tidsenhet från de redan låga innehållsnivåerna är försumbar och det finns i dagsläget inga rekommendationer att begränsa användningen av däckmaterial utifrån risk för PAH-läckage.

Partiklar i naturen

Kemiskt/biologiskt anses gummipartiklar medföra låga risker och även test motsvarande förtäring av materialet har visat på ofarlighet. Test på daggmaskar som fick leva i en 50/50 granulat/jordblandning visade inga hormonella, eller andra, spår i maskarna jämfört med kontrollpopulationen, men en något lägre tillväxt kunde konstateras, sannolikt kopplad till det lägre näringsinnehållet i den endast 50 %-iga myllan. Det återstår att se om partiklarna som sådana kan orsaka skada i ekosystemen. Partiklar kan medföra problem i matsmältningskanalen på fisk, enligt studier på Göteborgs Universitet. Men materialet flyter inte omkring, så att det kan misstas för föda i havet. På land finns inget som tyder på att djur äter granulatkornen. Likafullt rekommenderas att användning av löst material åtföljs av begränsningsåtgärder så att spill minimeras.

Mikropartiklar

Däckmaterial har misstänkts vara en betydande källa till mikroplaster, både vad gäller däckslitage och tilllämpningar där löst gummigranulat används. Däckslitage lämnas i detta sammanhang utan vidare kommentar, annat än att mängden slitage är tämligen otvistlig, medan det råder stora frågetecken kring hur partiklarna sprids och bryts ner samt hur de påverkar ekosystemen. Studier har visat på en devulkaniseringseffekt vid avslitningstillfället och att naturlig nedbrytning kan ske i närområdet av vägar med en halveringstid om 16 månader. Det råder dock stor osäkerhet om dessa mekanismer och hur nedbrytning sker. I lös återvunnen granulatform förekommer ingen devulkanisering och partiklarna är istället kemiskt mycket stabila. De är tyngre än vatten och sedimenterar. Materialet lakar i mycket ringa omfattning. Detta har bland annat visats i studier av spelare och lakvatten från tilllämpningar på konstgräsplaner.